Vetenskap · Ursprung · Skapelsetro
Tanken att vi människor "kommer från aporna", är en av de föreställningar som kanske absolut starkast bitit sig fast i medvetandet hos allmänheten som ett argument mot Bibelns skapelseskildring.
Som bevis har man bland annat brukat nämna att vi skulle vara 98% lika schimpanserna, den ap-art som liknar oss mest. Denna siffra har dock visat sig vara fatalt vilseledande och felaktig. Baserat på nyare bättre sekvensering av schimpansen, och när man tagit med data som man tidigare filtrerat bort, visar sig siffran istället vara ca 85%. Om vi vänder på det innebär detta 15% skillnad, eller nästan en halv miljard DNA-bokstäver som är olika oss emellan (15% av vårt ca 3 miljarder baspar stora genom). Data från modern forskning talar alltså tydligt emot ett gemensamt släktskap mellan människa och schimpans. Läs gärna mer om detta i vår artikel om detta här.
Men det finns fler argument man brukat anföra, däribland att vår kromosom nr 2 skulle vara en fusion av två av de kromosomer som finns hos apor, som till exempel schimpansen. Detta är vad vi ska se närmare på i denna artikel.
Att man överhuvudtaget diskuterar denna möjlighet grundar sig i ett problem som evolutionisterna har, nämligen att vi människor har ett annat antal kromosomer än våra antagna närmaste "släktingar". Vi har 23 par kromosomer (en av varje från mamma respektive pappa), medan aporna har 24 par av kromosomer. Detta är ett problem som evolutionister hemskt gärna vill komma runt, eftersom olika så kallad "karyotyp" (fördelning av DNAt på kromosomer) är något som kraftigt antyder att vi är separata slag av organismer.
Hursomhelst, baserat på likheter i innehållet mellan vår kromosom 2 och två andra ap-kromosomer (tidigare kallade 13 och 14 men numera 2A och 2B för att understryka teorin), tänker man sig att dessa två ap-kromosomer någon gång i historien skulle ha fuserats eller "limmats ihop" för att bilda vår kromosom 2 i samband med att människan skulle ha "brutit sig ur" ap-släktträdet.
Som bevis pekar man bland annat på vad man menar är rester av så kallad telomerer i det område där man menar att de två ap-kromosomerna fuserats. (Telomerer är icke-proteinkodande sekvenser som finns i ändarna av kromosomerna för att bland annat skydda gen-innehållet längre in på kromosomerna).
Man menar också att det finns kvar en inaktiv extra så kallad centromer, på vår kromosom 2, förutom den aktiva centromeren. (En centromer är en sekvens i mitten av varje kromosom, som kopplas till särskilda molekylära "vajrar" i cellens maskineri när den delar på sig och kromosomerna ska separeras).
I bilden nedan kan du se hur man tänker sig att detta skulle ha gått till (OBS, bilden visar ett tänkt idealfall, och inte hur det faktiskt ser ut!):
Den brännande frågan är förstås, håller påståendet? Kort svar: Nej, det gör det inte. Långt ifrån.
Vi ska nedan steg för steg översiktligt gå igenom orsakerna till detta.
För det första, om man ställer upp schimpansens kromosomer 2A och 2B bredvid människans kromosom 2 så skiljer det så mycket som 10% i sekvenslängd när man passar in den förmodade plats i apkromosomerna mot den förmodade fusionsplatsen. Det fattas helt enkelt en stor mängd DNA-sekvens som finns hos schimpanser men inte hos människor. Redan detta är ett stort problem.
För det andra, om det skett en telomer-till-telomer-fusion borde vi hitta tiotusentals baspar långa sekvenser av sexbokstavskombinationen TTAGGG i perfekta rader, eftersom detta är hur våra telomerer ser ut. Telomerer är nämligen i storleksordningen 5000 - 15000 baspar långa hos människor.
Istället hittar vi bara en ynka 798 baspar lång sekvens. Dessutom består den bara av icke-kompletta fragment av telomersekvensen TTAGGG. Evolutionisterna själva säger i artiklar att den är extremt "degenererad". Dessa sekvenser liknar istället något som man brukar kalla för "interstitional telomeres", och som finns även i andra delar av genomet.
Det kanske allra tydligaste tecknet på att det här inte är någon riktig fusionsplats är att den faktiskt råkar befinna sig mitt i en aktiv gen! Och den befinner sig inte heller var som helst i denna gen, utan den överlappar med en så kallad "promotor-sekvens" (ett ställe där avläsningen av en gen initieras av cellens maskineri) för genen. Denna gen har, som är vanligt i vår kropp, flera alternativa sätt att avläsa och klippa ihop RNA-segment, och har därför två promoter-sekvenser. Genen ifråga, DDX11L2, uttrycker ett RNA helikas, och visar sig vara uttryckt (avläst och omvandlat till RNA i detta fall) i 255 olika celltyper i kroppen [2].
Det här är ett massivt slag mot tanken att detta är någon form av "fusionsplats".
Om vi går vidare och ser närmare på påståendet att det finns en andra, inaktiv centromer i vår kromosom 2, så visar sig detta påstående vara om möjligt än sämre underbyggt än den tänkta fusionsplatsen.
För det första är även denna sekvens för liten med tanke på vad man borde förvänta sig. Våra centromerer är typiskt ca 250 000 till 5 000 000 långa, medan denna påstådda centromer bara är ca 33 000 baspar lång, om man rensar bort ett par så kallade retroelement som inte hör hemma i den. Även om man tar med dessa element så är den bara ca 41 600 baspar lång.
Vidare så liknar dess sekvenser inte sekvenserna i våra övriga centromerer.
Det allvarligaste problemet här är nog dock att, precis som för den påstådda fusionsplatsen, så finns den påstådda centromeren mitt i en aktiv gen, RD30BL. Dessutom är denna gen en proteinkodande gen, som tycks vara inblandad i viktiga funktioner kopplat till cellens så kallade cytoskelett.
Faktum att den påstådda centromeren finns inuti en viktig proteinkodande gen motsäger kraftfullt att regionen skulle vara någon inaktiv centromer.
Sammanfattningsvis, det faktum att det skiljer hela 10% i sekvens mellan apornas kromosom 2A och 2B och vår kromosom 2, att den påstådda fusionsplatsen är en bråkdel av den längd den borde ha samt befinner sig inuti en aktiv gen, samt att den påstådda centromeren befinner sig mitt i en proteinkodande gen, talar tillsammans extremt tydligt emot att vår kromosom 2 skulle ha bildats genom en fusion av apkromosomer.
Faktat talar sitt tydliga språk.
För den som vill fördjupa sig mer i detta ämne, kan vi rekommendera följande resurser:
Ett vanligt argument från evolutionister för att peka på att vi skulle vara släkt med aporna, är att vår kromosom 2 skulle vara en fusion av två av apornas kromosomer. Detta bygger på ett problem som ...
Video | 19 Jul 2023
Välkommen att lyssna på Dr. Georgia Purdoms andra föredrag från Genesis Årskonferens i Solna 2022. Doktor i molekylär genetik från Ohio State University. Hur lika är människors och schimpansers DNA? ...
Video | 7 Dec 2022
Uppgifterna om 98% sekvenslikhet mellan människa och schimpans är direkt felaktiga, särskilt när de anges utan sin kontext. Man har valt att göra jämförelserna på ett sätt som gör att intrycket av den ...
Artikel | 22 Mar 2022