Kommer livet från yttre rymden?

Föreställningen att livet på något sätt uppstod på en annan planet och sedan kom till jorden via yttre rymden utövar en nästan tvingande lockelse på många evolutionister. Orsakerna till detta är:

1. De har inte kunnat förklara livets uppkomst på jorden, och man vet nu att även den allra enklaste levande cell är ofattbart komplicerad.
2. Eftersom man funnit liv allt längre ner i de fossila lagren¹, och alltså i allt äldre lager enligt utvecklingslärans dogmer, är det numera många som säger att det inte funnits tillräckligt med tid för att liv ska ha kunnat utvecklas på jorden; alltså behövs en äldre planet.

Att tänka sig att livet har börjat på en annan planet löser naturligtvis inte evolutionisternas problem beträffande exakt hur livlösa kemikalier skulle ha kunnat förvandlas till en levande cell det bara för över det till en annan plats.

Efterlyst En planet precis lik Jorden!

Villkor för organiskt liv

Om liv, som vi känner till det på jorden², skulle kunna existera någon annanstans i rymden, vore den optimala platsen en planet med precis samma egenskaper som jorden. Det skulle bl. a innebära att den hade en stjärna som var mycket lik vår egen sol (en ovanligt stabil stjärna)³, att den befann sig på rätt avstånd från denna sol⁴ och dessutom hade ett kretslopp⁵ och en rotationshastighet⁶ som vidmakthöll ett lämpligt temperaturområde; för att därigenom uppfylla Guldlocks kriterium inte för varmt, inte för kallt, precis lagom. Ett annat grundvillkor skulle vara förekomsten av vatten i flytande form i levande celler utgör vatten ett flytande medium som är nödvändigt för att aminosyror och andra organiska molekyler ska kunna förena sig och reagera.⁷

Något som också skulle behövas var en icke-giftig atmosfär⁸ som även skulle absorbera eller avleda dödliga doser av ultraviolett ljus, röntgenstrålar och gammastrålar, liksom ett magnetfält starkt nog att få solvinden (en ström av laddade högenergipartiklar)⁹ att böja av. Komplexa former av liv skulle behöva att det fanns syre i rätt proportion. Jorden är perfekt anpassad för liv!¹⁰

Mars

Tidigare trodde en del forskare att Mars en gång uppfyllde tillräckligt många av dessa villkor för att liv skulle ha kunnat existera där. Men många vetenskapsmän ansluter sig inte längre till denna tro. I synnerhet gäller att de flesta numera förkastar påståendet att en liten marsmeteorit som plockats upp i Antarktis 1984 innehöll fossiliserade mikroorganismer.^11,12 Och det finns tilltagande tvivel att Mars någonsin varit så varm och så våt som man trott, trots påståenden om katastrofartade översvämningar.

Det senaste bakslaget för de sant troende evolutionisterna är att analys av meteoriter som man trott härstamma från Mars har visat att de svavelisotoper dessa innehåller åstadkommits genom atmosfäriska kemiska reaktioner och inte av bakterier.¹³ Ytterligare besvikelser har varit NASA:s två senaste Mars-uppdrag som misslyckades, och förlusten av de rymdfarkoster som skulle landa på Mars.

Det finns i själva verket inga bevis för att livets uppkomst varit på Mars. Och inte heller på Europa, en av Jupiters månar, på vilken det kanske finns en del vatten i vätskeform, men som har få om ens någon av de andra nödvändiga förutsättningarna för att liv ska kunna finnas där.

På jakt efter andra planeter

Astrobiologin (eller exobiologin studiet av/sökandet efter utomjordiskt liv) har nyligen fått en injektion genom att forskare har utvecklat en teknik för att söka efter extrasolära planeter, dvs sådana som kanske finns i kretslopp runt stjärnor bortom vårt solsystem.

En annan teknik är att leta efter regelbundna variationer i en stjärnas sken. Då en planet passerar ljusskivan dämpas ljuset något från stjärnan. För att kunna upptäcka en planet på detta sätt krävs det att jorden befinner sig på samma plan som planetens omloppsbana.

Tekniken

Planeter lyser inte med eget ljus utan reflekterar det ljus de tar emot från den stjärna de kretsar omkring. Eftersom detta reflekterade ljus kan vara så svagt som en miljarddel av värdstjärnans, har man uppfunnit en indirekt teknik för att se sådana planeter.

När en planet roterar kring sin stjärna, drar den och stjärnan i varandra med lika stor och motsatt gravitationskraft. Planetens dragning i den mycket tyngre stjärnan gör att stjärnan rör sig något i riktning mot planeten medan denna kretsar runt stjärnan. Detta skulle kunna ses från jorden som en periodisk (dvs. regelbundet återkommande) darrning (wobble) från den aktuella stjärnans sida.¹⁴

Vad har man funnit?

Genom att använda speciell hårdvara och mjukvara för att upptäcka denna darrning, och tillämpa darrning = planet-teorin ("wobble-means-planet theory) har forskare hittills hävdat att de funnit över 573 extrasolära planeter (aug 2011), inklusive det första 3-planets-solsystemet man säger sig ha funnit (runt Ypsilon Andromeda, omkring 44 ljusår från jorden).^15-19

Ingen av de extrasolära planeter som forskarna påstår sig ha funnit uppfyller några av de villkor som behövs för att uppehålla liv, så spaningarna efter planeter av jordens storlek (den optimala storleken för att liv i den form vi känner till ska kunna existera) fortsätter.

En planet stor som jorden skulle ha omkring 1/300 av Jupiters gravitationskraft (på samma avstånd), eftersom Jupiters massa är 318 gånger större än jordens; följaktligen skulle den darrning en planet av jordens storlek åstadkom vara för liten för att kunna upptäckas med nuvarande utrustning. Ytterligare forskning pågår.²⁰

Varför detta hektiska sökande efter liv på andra planeter?

1. Ett fynd av det slaget skulle kunna användas som stöd för tanken att organiskt liv lätt, om än inte nödvändigtvis, kan uppkomma ur livlösa kemikalier.
2. Om det kan visas att liv existerar någon annanstans i rymden, skulle detta utgöra ett stöd för dem som hävdar att jordiskt liv började därute.
3. Projekt för att utreda om det finns liv någon annanstans i universum ställer mer prosaisk jord-inriktad forskning i skuggan när det gäller allmänhetens intresse och skattepengar.

Fler problem

Om man hittade extrasolära planeter i stånd att vara bärare av liv, skulle ändå ett antal större problem hindra att meteoriter överförde detta liv till jorden. Nämligen följande tre punkter:

Behovet av att uppnå flykthastighet

För att en meteorit (eller en rymdfarkost) skall kunna bryta sig loss från moderplanetens dragningskraft måste den uppnå en hastighet som kallas flykthastigheten. För jordens del är den 11,2 km i sekunden eller strax över 40 000 km i timmen. För Mars är den 5,1 km i sekunden eller ungefär 18 360 km i timmen. Eftersom inga vulkaner slungar ut materia i dessa hastigheter förutsätter forskarna att meteoriter sprängs bort från planeter och ut i rymden genom enorma asteroidkollisioner.

2. Avståndets tyranni

Den stjärna som är närmast jorden är Proxima Centauri. Den ligger på 4,3 ljusårs avstånd, vilket betyder att ljuset som färdas med 300 000 km i sekunden behöver 4,3 år för att nå oss, 40 biljoner km därifrån. Om en planet kretsade kring Proxima Centauri och en meteorit sprängdes loss från den med en hastighet av jordens flykthastighet skulle den behöva 115 000 år för att komma hit.²¹ Varje meteorit från en planet av jordens storlek och på det jämförelsevis korta avståndet av 40 ljusår (eller 1/2500-del av Vintergatans diameter) skulle behöva mer än en miljon år för att ta sig hit.

3. Andra problem

Strålningen skulle förstöra DNA på en resa mellan stjärnor, säger Francis Cucincotta vid NASA Johnson Space Centre i Houston.²² Andra vanskligheter skulle vara rymdtemperaturen nära den absoluta nollpunkten och ingen rymddräkt; bristen på näring och/eller syre utan rymdfarkost i den lufttomma rymden; inträdet i jordatmosfären utan värmesköld; och så sammanstötningen med jorden. Den katastrofartade kollisionen den 16-22 juli 1994 mellan 20 fragment från kometen Shoemaker-Levy 9 och Jupiter ger en föreställning om kraften i en sådan kollision.

Allt som allt, interstellära rymdfärder för levande organismer är rent önsketänkande.

Bibliska perspektiv

Det finns inga bibliska eller moraliska skäl till varför Gud inte skulle ha format andra planeter lika väl som de i vårt eget solsystem på den fjärde dagen i skapelseveckan (1 Mos 1:1419).

Om det finns liv på någon ytterligare planet än jorden är en annan sak. Bibeln lär att livet började på jorden genom en skapelseprocess på Guds befallning (1 Mos 1:1127). Den berättar vidare att Guds avsikter är inriktade på jorden. Gud skapade alltså jorden (på den första dagen) innan han satte på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten (fjärde dagen) och som skulle vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år (1 Mos 1:14), dvs. till gagn för mänskligheten.

Man och kvinna skapades båda till Guds avbild (1 Mos 1:27). Detta, tillsammans med faktorer som syndafallet, inkarnationen, människosläktets återlösning genom Herren Jesu Kristi död och uppståndelse en gång för alla, Jesu återkomst till jorden och den kommande domen över hela mänskligheten, visar jordens unika betydelse bland de miljarders miljarder stjärnorna i universum. Detta gäller trots att evolutionister ofta förringat jordens betydelse.

Ovanstående antyder också att Gud inte skapade några andra livsformer på annat håll i universum.²³

Om någon form av mikrobiologiskt liv ändå en dag skulle hittas på Mars, Europa eller någon annanstans inom vårt solsystem skulle detta inte bevisa att det hade utvecklats (eller skapats) där. Det skulle kunna ha sin upprinnelse på jorden därför att:

1. Om meteorstenar kan sprängas iväg från Mars till jorden borde den processen också vara möjlig från jorden till Mars, vilket fysikern Paul Davies antyder.²⁴
2. Bakteriesporer kan möjligen vara i stånd att överleva den relativt korta färd det gäller jämfört med interstellärt resande.
3. Sporer i övre jordatmosfären skulle kunna stötas ut i rymden och vidare till en annan planet eller måne med hjälp av solvinden.
4. Det finns alltid en risk att ytan på en planet eller en måne där en människotillverkad rymdfarkost landar och gräver blir förorenad av bakterier från jorden.

Liv-i-rymden-entusiaster säger gärna att frånvaron av bevis är inget bevis på frånvaro. Det är sant, men de har aldrig förmått besvara den berömda frågan som ställdes av den Nobelprisbelönade fysikern Enrico Fermi för ett halvt århundrade sedan beträffande alla de andra påstådda civilisationerna i universum: Var är de allihop i så fall?. SETI, Search for Extraterrestrial Intelligence, som numera använder sig av utrustning som avlyssnar 28 miljoner radiofrekvenser per sekund, har inte lyckats få in en enda intelligent signal från yttre rymden de senaste 40 åren.

I april år 2000 träffades 600 astronomer, biologer, kemister, geologer och andra forskare på den första vetenskapliga konferensen för astrobiologi (First Astrobiology Science Conference) som hölls vid NASA:s Ames Research Centre i Kalifornien,²⁵ för att utvärdera aktuella uppgifter i frågan om vi, biologiskt talat, är ensamma i universum. Den förhärskande stämningen av pessimism sammanfattades i ett nötskal i den brittiske paleontologen Simon Conway Morris´ kommentar: Jag tror inte det finns någonting alls därute, utom vi, och genom Dan Cleese, forskare på Mars-programmet vid NASA:s Pasadena Jet Propulsion Laboratory, som sa att det är dags att tona ner förväntningarna.²⁶

Slutsats

De intensiva försöken att legitimera astrobiologin har genererat mycket data, men hittills har detta snarast stärkt Första Moseboks skildring av hur liv skapades. Tvärtemot vad evolutionister och de många fantasifulla Hollywoodeposen som ET, Stjärnornas krig, Independence Day osv påstår så kommer besök av rymdvarelser på jorden att förbli science fiction.

Kommentarer från webbredaktionen:

Artikeln har tidigare varit publicerad i Creation, vol. 22, nr 4 2000, sid 40-43 (övers: Gudrun och Bert Ringqvist). Då tekniken sedan dess har gått framåt så har stycket "På jakt efter andra planeter" genomgått motsvarande uppdatering som originalartikeln på creation.com/did-life-come-from-outer-space

Noter

1. T.ex. fyndet i västra Australien av fossiliserade mikrober i berg som antas vara 3,5 miljarder år gammalt. Creation 15(4):9, 1993; Schopf, J.W., Science 260(5108):640646, 1993.

2. Dvs. DNA-baserat. Detta utesluter teoretiska fantasier som kisel-baserat liv och svavelbaserat liv.

3. Se Sarfati, J., Creation 22(1):2730, 1999.

4. Jordens medelavstånd från solen är 150 miljoner km. På detta avstånd mottar jorden energi från solen i exakt rätt mängd för att hålla en temperatur som ligger huvudsakligen mellan 0°C och 40°C de snäva gränser som krävs för att uppehålla liv. Vissa mikrobiologiska organismer kan tolerera lägre eller högre temperaturer, men de är undantag från regeln.

5. Jordens omloppsbana runt solen är så gott som en perfekt cirkel. Om banan var en långsmal ellips med solen i ena fokus, skulle jordens temperaturer bli extremt höga när den ligger som närmast solen och extremt låga i banans bortre ände.

6. Om jordens rotationshastighet var mycket lägre än den är, skulle det bli extrema skillnader mellan dag- och nattemperaturerna. Om den var mycket högre, skulle de ökade centrifugalkrafterna orsaka att atmosfäriska gaser läckte ut i rymden.

7. Se Sarfati, J., Creation 20(1):4447, 1997.

8. Koldioxid i tillräckligt stora mängder är dödligt för levande organismer. På jorden utgör den 0,03 % av atmosfären; på Mars 95 %.

9. Jorden har rätt atmosfärisk täthet och magnetfält för att uppnå dessa mål.

10. Detta avsnitt är en bearbetning av Gitt, W., Stars and their Purpose, CLV, Bielefeld, Germany, s 141 ff. 1996.

11. Sarfati, J., Creation 19(1):1820, 1996; CEN Tech. J. 10(3):293296, 1996.

12. Creation 20(2):8, 1998; Nature 390(6659): ix, 454456, Dec 4, 1997; Science 278(5344):17067, Dec. 5, 1997.

13. New Scientist 165(2228):21, March 4, 2000.

14. När stjärnan rör sig lite i riktning mot och sedan bort från en observatör på jorden, ter sig de ljusvågor som kommer från stjärnan växelvis lite blåare, lite rödare, lite blåare osv Forskarna söker efter sådana växlingar, den s.k. Dopplereffekten, i stjärnans spektrum. Utifrån dem beräknar de planetens omloppstid och dess avstånd från sin stjärna.

15. Lissauer, J.J., Nature 398(6729):659660, April 22, 1999.

16. Seife, C., Science 288(5463):2324, April 7, 2000.

17. New Scientist 163(2193):13, July 3, 1999; Creation 22(1):7, 1999.

18. DeYoung, D., The Search for New Planets, Impact No. 315, ICR, El Cajon, CA, USA, <http://www.icr.org/pubs/imp/imp-315.htm>, April 19, 2000.

19. Creation 21(1):7, 1998; Science 281(5374): 182183, July 10, 1998.

20. En annan metod man undersöker grundar sig på antagandet att en planet som passerar framför sin stjärna skulle kunna fördunkla stjärnans gulvita ljus en aning och periodiskt. För att upptäcka detta skulle en observatör på jorden behöva befinna sig i exakt samma plan som planetens omloppsbana.

21. Detta visar att berättelser om bemannade rymdforskningsresor till andra stjärnor (liksom intergalaktiska krig) är science fiction. Gitt, W., Creation 19(4):4648, 1997.

22. New Scientist 165(2221):19, January 15, 2000.

23. Vi diskuterar inte änglars eller demoners liv här. Observera att Rom 8:22 säger att hela skapelsen kom under förbannelse som en följd av Adams uppror. 2 Petr 3:12 talar om himlarna som förstörs av eld då själva elementen upplöses av våldsam hetta, och Upp 6:14 anger att världsalltet kommer att rullas ihop som en bokrulle innan allting återupprättas. Werner Gitt skriver: Varför skulle en ras av varelser som inte är av Adams (syndiga) säd få sin del av skapelsen påverkad av förbannelsen och sedan bli delaktig av den återupprättelse som åstadkommits genom Kristus, den andre Adam? Allt detta skulle verka utomordentligt underligt. (Not 21). För dem som spekulerar över om Jesus dött i andra världar för att återlösa dem som tillhör utomjordiska civilisationer, gäller det att lägga märke till att det är de återlösta från jorden som omtalas som Kristi brud för hela evigheten. Kristus kommer inte att ha ett flertal brudar.

24. Creation 18(3):7, 1996.

25. Som ett resultat av NASA-direktören Dan Goldins önskan att göra sökandet efter utomjordiskt liv till ett huvudtema i sin verksamhet, Nature 404(6779):700, April 13, 2000.

26. Boyd, R. Sorry, but we are alone, The Courier-Mail, Brisbane, Australia, April 14, 2000, s 10.